Äntligen så börjar det bli mer och mer uppmärksammat i framförallt media men också inom forskningen när det gäller den andra av c:a halva befolkningen- vi som har kvinnohjärtat! Fler och fler får
tyvärr mer känning av stressen som barrikerar på kvinnohjärtat och kan leda fram i kombination med andra faktorer till hjärtinfarkt och nu pratar jag inte om äldre kvinnor utan även yngre får hjärtbesvär
som i dagligt tal kallas för stresshjärta. Psykosociala och livsstils faktorer spelar in, även "duktig flicka" syndromet och det har visat sig att relationsstress 4/fyrdubblar kvinnors risk för hjärtinfarkt all negativ stress blir
skadlig och kroppen uppfattar alla stresshormonerna som att vi befinner oss i ett kamp eller flykt tillstånd och att vi behöver mycket energi, fast vi inte är i det, jag menar i kamp och flykt tillståndet, men alla stresshormoner som
skvalpar runt i blodet och inte försvinner gör att blodtrycket blir högt och har kvinnan ex en förträngning i kranskärlen så kan det utlösa en hjärtinf., eller som har uppmärksammats att kvinnor kan få
"brustet hjärta syndrom" genom svår psykologisk stress/känslomässig stress vid ex. anhörigs död, trafikolycka, eldsvåda, inbrott, ett häftigt gräl trauman skilsmässor, olyckor, sjukdomar, då kan skyhöga
stresshormoner pumpas ut i blodet och hjärtat "brister" men egentligen så förlamas hjärtat, och kvinnan behöver sjukhusvård för att normalisera det allvarliga tillståndet. Hua riktigt läskigt är det ju att
veta vad sressen kan göra och skada människan och nu då kvinnan. Jag själv var också en av dem, för ett antal år sedan, jag var inskriven på hjärtmottagning i ett halvår, och träffade olika hjärtspecialister
för olika utredningar och samtal. Det började med en svår sorg, min älskade mamma dog hastigt, strax efter dog min älskade hund, och sedan blev det kaos mellan mig och en av mina brorsor så det var känslomässigt som
min bror dog också för mig. Sedan så ville "ödet" plussa på lite till i påfrestningar av motstånd/baksida i livet, jag fick frakturer en läkte men inte den andra frakturen utan den tog flera år innan
det var åtgärdat och som konsekvens fick jag lära mig gå igen på nytt men det är en annan historia, sedan parallellt med allt detta så pluggade jag en heltidsutbildning samtidigt som jag arbetade 75 procent, toppat med
att jag kunde inte sova ordentligt, jag var hur trött som helst men sov 2-3 timmar bara per natt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade allt eller rättare sagt det gjorde jag inte, det började med att jag jobbade kväll och började
känna mig dålig, jag hade ett tryck över bröstet och det var en aning svårt att andas, jag kände mig andfådd, de jag jobbade med tog blodtrycket på mig och det visade förfärande högt, dubbelkollades
av fler och lika eländigt högt "nu måste du komma till akuten" - "ja imorgon"- "nej nu" "nä jag tänker inte komma till akuten nu och bli sittande i timmar, det har jag ingen lust med"-- " du måste lova
mig att du kommer till akuten imorgon"- "okej då", envisa människa tänkte jag, jag kanske mår bättre imorgon så jag inte behöver åka till akuten. Morgonen kom och jag mådde inte bättre, snarare sämre
mitt hjärta hade börjat att "rusa" och jag hade dubbelslag när jag framförallt skulle till att sova mina fjuttiga timmar. F-n tänkte jag att jag måste avsätta tid för att sitta och glo på akuten, i timmar, trodde
jag- vet att prioteringar sker efter vad för symtom du har. Jag satte mig eller rättare halvliggande på sitsen för jag hade så ont i bröstet och mådde "skitdåligt" med ett hjärta som hade börjat rusa, så
tänkte jag att nu ska jag roa mig lite och se hur lång tid detta tar, så min blick tog fäste på klockan i väntrummet, 1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7 minuter när mitt namn ropades och personal mötte upp mig, men det är
ju fantastiskt 7 minuter- jag måste ha varit dålig och vilken duktig/skicklig personal som var där och hjälpte mig med sin kompetens- det blev medicin direkt på akuten för att stävja hjärtrusningen och sedan koll
på om jag fått en hjärtinf. och sedan vidare efter några dagar till hjärtmottagning, för alla dess olika prover och tester. Några av många samtal med hjärtläkarna eller kardiologerna har jag behållt
i mitt minne ett var riktigt roligt och med humor som sa "att du det finns ett liv efter 50, tro mig!" "du ska få se, den dagen du är där" eller det här samtalet som egentligen var mindre roligt men viktigt, "du måste ta en sak i
taget, enbart plugga, ta tjänstledigt från arbetet isf. ta tag i sorgen, bearbeta din sorg, alltid tänka på din sömn, börja med kraftig motion, när du är på den nivån och du kan göra det, viktigt med
återhämtning/vila, OCH skaffa en partner lev inte som singel 
. Ja så var de samtalen som nådde mig och gav insikten, fast
det är svårt ibland med balans i livet, och när det blir många måsten i livet och stress, en pressad vardag, som inte är lika med att ha mycket att göra med skillnaden att så länge du känner lust och glädje
då är det ok förutom när du går in i väggen och blir kanske kvar i en utmattning/utbrändhets depression och det kan det bli även när det upplevs som hur kul som helst, så ta hand om ditt hjärta, jag
ska också försöka med det åter igen, och du med en älskad syster, mamma eller fru/flickvän tänk på att våra kvinnohjärtan inte alltid har samma symtom som det manliga hjärtat visar för vi = olika
i symtom och sjukdomar. Och du som kvinna ta hand om ditt eget älskade hjärta.
"Det är visserligen berömvärt att hjälpa de sjuka att bli friska, men lika berömvärt är att hjälpa de friska att bevara
hälsan".