I olika åldrar, en del är barn och sedan varierar åldern på alla anhöriga. Vi måste vara otroligt många!!, men det är väldigt sällan jag hör att någon säger--jag har en syster som
är.... en sektmedlem. Du vet väl att sektmedlem kan man vara i andra slags sammanhang, men jag menar och som säkert framgått att det är religiös sekt. Och det brukar stå för att sekten anser att de har den enda sanningen????
och anser att andras åsikter är ovidkommande. Ja som sagt, jag har hört det en gång då jag träffade en person som också var syster till en bror som var med i samma sekt, och som vågade säga att det var så,
jag sa detsamma om mig, det är rätt fantastiskt att få träffa en person som vet vilka villkor som gäller när man är anhörig till en sektmedlem, det blir en stark gemensam nämnare.
Det får mig att tänka
på alla andra anhöriga som är till ex. mördare, våldtäktsmän, pedofiler, jag tror att de anhöriga målar in sig i tapeten blir tapetblommor, alltså helt osynliga som anhöriga. Det är en tyst, tyst
stor skara. Nu lägger media fokus på de psykiskt sjuka och även där finns en stor grupp anhöriga, men är det inte dax ocksa att om inte byta fokus men åtminstone alternera fokus till de anhöriga, för det behövs,
de glöms bort både av media och vården, ändå är det väldigt många! och åter många! som sliter som anhörig med ex de jag har nämnt, men också ex. demenssjuka, svårt cancersjuka. Det
är inte lätt att vara anhörig och finnas för den sjuka och parallellt sköta jobb, hem, kanske barn, all den belastningen kan göra att en del blir utbrända och då själva patienter. Inte så lyckat eller hur.
Gynnar egentligen ingen, jo förresten samhället och då i form av politikerna, som inte inrättar tillräckligt med avlastning för de anhöriga, kommunerna tjänar också på all gratis arbetskraft som de anhöriga
gör. Mycket fräckt!. Vården ja den skulle i de bästa världarna, erbjuda per automatik olika alternativ till anhöriga i psykiskt slitsamma situationer, och erbjudandet skulle göras flera gånger. När min mamma var
svårt cancersjuk kom jag med i en stödgrupp, som en kurator höll i på KS, jag var där 2 gånger sedan fick jag nog av den stödgruppen, tyvärr, jag tror det var av upplägget en samtalsgrupp, där den ena livssituationen
var bedrövligare än den andra och det var så mycket elände, så det gav ingen kraft eller stöd, den formen passade inte mig. Jag hoppade av. Jag tror att upplägget och formen för anhörigstöd är viktigt,
givetvis också innehållet. Inom psykiatrin finns det en del anhörigutbildningar för olika diagnoser, kanske en grund för det mesta som utgör anhörigstöd och att det finns utrymme till att samtala om man vill. Något
att jobba vidare med?? att utveckla och erbjuda anhöriggrupper ett stöd som upprätthåller de anhörigas hälsa och som ger kraft att orka vidare i vardagen utan att "gå in i väggen" bland det viktiga är att ha "verktyg"
till att bli så väl rustad att du som anhörig smidigt tar dig förbi "väggen". Det tåls att fundera vidare, en får väl starta företag i det, det tillhör ju vanligheterna att göra det
att bli en innovativ entreprenör.