Till mig och beklaga att min Izza är död. I måndags så kom Izzas dagmatte som hon var hos under en period på c:a två år till mig och gav mig 10 rosor/bukett och ett underbart mobilfoto på Izza, färger
och bilden/fotot som jag fick är så fantastisk fin och deras skrivna hälsning till mig och Izza hur mycket de kommer sakna hennes glädje, vänlighet och kärlek. Jag blev verkligen rörd och fotot är som en hälsning
ifrån Izza i "landet Nangijala", tänka sig de som man minst tror ska höra av sig gör det, det är så märkligt, hur omgivning -de man känner hanterar andras sorg/min sorg, en del vet hur man hjälper till, andra
är dåligt förberedda på att visa sin empati, sin medkänsla, jag har några som verka tycka,att ett sms med att beklaga/eller säga att det är tråkigt att hon dött och sedan är det--thats it!!! så
jag undrar då när jag inte är för mycket upptagen av min sorg och sorgarbetet, jag undrar om människan har för mycket av neuroser? depressioner eller ångest för att trycka bort vissa delar av livet??? nu döden,
stödja sörjande på sätt som jag nämnt tidigare, stödja sina vänner? nä vad är det? man gömmer sig istället bakom ett sms, orkar inte ringa ett samtal, ska jag? prata om döden, prata om nu min hund
Izza alla vet vem hon är och kände henne., men men det är bara en del som vill det och det känns också dubbelt i ens sorg, att bli så att säga avpolleterad i sorgen, men jag tänker så här...deras dagar kommer
också....
Izza älskade livet, människorna, de flesta hundar och naturligtvis sin matte, Izza var som valp och unghund sprallig, livlig med mycket energi, Mentalt stark som vuxen och som äldre Dam helt underbar.
Att
ha hund är en livsstil som nu när Izza inte mer är med mig i livet förutom i mitt hjärta och i minnena så försvinner också dessa rutiner och strukturen, jag har fått frågorna --fortsätter du med promenaderna?
ska du köpa en ny hund?? men nej jag tänker inte köpa en ny hund för att täcka/döva/ersätta min förlust, skulle inte vara rätt mot den nya eller mig, när mitt hjärta är läkt genom mitt sorgarbete
då kanske.... och mina promenader tjaaa blir det typ varannan dag rätt tråkigt att gå själv, jag har alltid haft hund och gått oftast i sällskap av andra hundägare, så motivationen är mer åt soffhållet
trist nog.
Min Izza var min trygga punkt i mitt liv, när min mamma dog hastigt, min andra hund Bilbo dog strax efter min mammas död och min ena brors beteende inför mammas död (är man sektmedlem så blir det ett udda märkligt
beteende där också) allt i sorg som blev tredubblad och gjorde sorgen tung och svår att bära och bearbeta., ibland visst jag inte vem jag sörjde av alla tre. OCH i allt detta fanns min Izza precis hela tiden med mig och hennes otroliga
egenskaper, visst fanns det människor runt mig men inte på samma sätt som med Izza, hon var ju med mig hela tiden och varken svek eller försvann, hon var verkligen att lita på., dessutom förlorade hon också sin bästa
hundvän och mamma. Nu blev det ytterligare stora sorger för mig senare i livet och fortfarande hade jag Izza med mig, nu var det min tidigare pojkvän som dog efter självmord hans tidigare tvillingbror hade också suiciderat tjugo år
tidigare, och nästan samtidigt kom också sorgen över en kärlek som inte höll, det var också fruktansvärt tungt och innebar mycket smärta. Sorgarbete innebär också att ha kraft, tiden och någon som
lyssnar, eller läser :) det är viktigt att klä sorg i ord, för att sorg inte ska stanna upp/låsa sig, och bli ytterligare betungande.
Izza var hela tiden där med sin klokskap, och däremellan all sorg, så har
vi haft ett roligt liv tillsammans med mycket upplevelser och glädje. Izza var min familjemedlem men också en nära vän. Nu är hon en stjärna på stjärnhimlen, och sin plats som hon fyllde upp mer än väl här
hemma, ekar tomt och utgör en stor saknad efter en fantastisk fin hund.