Läste denna beskrivning i gruppen jag är med i på fb "vi som mist i suicid" en beskrivning hur sorg kan te´ sig, dessutom väl beskriven, av det goda skälet vill jag förmedla till er. Den som skrev den i gruppen hade
hittat den på nätet? ok... jag återger det som är det bästa, har faktiskt inte läst någon så bra beskrivning på hur djup sorg kan berättas.
Jag är gammal vad det innebär är att jag
har överlevt (så här långt) och att många människor jag känt och älskat inte gjort det.
Jag önskar jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor och djur dör. Det har inte jag
gjort, och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör oavsett under vilka omständigheter. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar förbi. Mina ärr är
ett bevis på den kärlek och den relationen jag hade med och till personen, eller ett älskat husdjur. Om ärret var djupt så var även kärleken det, så är det.
Ärr är ett bevis på livet. Ärr
är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli sönderskuren och totalt urholkad men att ändå kan läka och fortsätta leva, fortsätta älska.
Ärrvävnaden är starkare än
den ursprungliga huden någonsin var, ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.
När det gäller sorgen så kommer du upptäcka att den kommer i vågor.
När skeppet först havererar så dränks du med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runt omkring dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var men som inte längre finns. Allt du kan
göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag, kanske är det en fysisk sak, kanske är det ett lyckligt minne, eller ett fotografi som ger kraft till varje andetag. Kanske
är det en person som också flyter omkring.
För en tid är allt du kan göra att hålla dig flytande, hålla dig vid liv timme för timme.
I början är vågorna 30 m höga och störtar
över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens tid att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.
En tid därefter kanske veckor, månader, år,
så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 m höga men de kommer inte lika ofta. När de kommer så störtar de över dig och utplånar dig men däremellan kan du andas, du kan fungera.
Du vet aldrig
vad som utlöser sorgen, när den väl kommit i din väg, sorg äger människan. Det kan vara en sång, en bild, en plats, en doft som kaffe, Det kan nästan vara vad som helst och vågorna kommer störtande men mellan
vågorna där är det liv. Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du upptäcka att vågorna bara är 25 m eller 15 m. De kommer fortfarande, men de kommer
alltmer sällan. Du kan se dem komma, en födelsedag, under julen, inför semestern.
Du kan se vågorna komma och för det mesta förbereda dig själv, när de sköljer över dig så vet du att på
något sätt återigen kommer att komma ut levande på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fast klamrande vid en vrakdel men du lever.
Lyssna på en gammal människa, vågorna kommer aldrig sluta komma, och på
något sätt vill du inte att de ska försvinna. Du lär dig att du kommer överleva dom. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dom också. Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr
från mängder av kärlekar och mängder av skeppsvrak.
Såå braaa!!!! 