Jag står i ett vardagsrum som inte är mitt, jag befinner mig i en annan stad, på besök hos min bästa väninna och hennes familj, när jag plötsligt får hans samtal. Hans röst låter glad nästan
uppsluppen, jag har inte hört hans röst så glad på flera år, sist jag hörde att hans röst var så glädjerik, var när vi var yngre och hans tvillingbror levde. Lyssnar jag riktigt noga och närvarande
så hör jag att det finns en underton av djupaste allvar, när han pratar med mig. Inte nu, tänker jag och slår bort det. Fast det är allvaret och hans glädje i rösten som gör att jag dröjer mig kvar i vårt
samtal. Vi konstaterar att det inte har blivit någon bok skriven, vi hade planerat det att jag skulle skriva och han skulle berätta, vi var bägge överens om att det behövdes en bok som var skriven om hur det var att mista en tvillingbror
genom självmord. Det jag reagerar på i samtalet är att han säger att nu har han själv börjat skriva på boken och den är i princip färdigskriven?? Då förstod jag inte i samtalet, utan jag sa att vi kunde
titta på det när vi skulle ses om något skulle kompletteras. Nu idag förstår jag att det handlade om hans egen död, det han sa till mig. Två månader senare var han död.
1 531 människor tog livet
av sig år 2014, och i åldern 15-24 är det den vanligaste dödsorsaken.