beredskap, och ingenting är bestående. De flesta invaggas nog i (även jag mellan varven) en falsk trygghet, man vill så gärna ha en trygghet i form av liv och livskvalitet (som ser olika ut för olika individer)., och
för många så är livet invaggat i skir bomull, livet tuffar på utan större sorger, kriser eller knappt några motgånger. Teoretikerna i klädsam rosa bomull personifierat. Sedan finns vi med många tunga
erfarenheter och det är lätt att konstatera att livet åter igen är orättvist. Jag vet att jag skulle platsa hur bra som helst med teoretikerna och deras rosa bomull, det gör väl inget att jag skulle komma med en rosa bomull
som är sorgkantad och svedd. "Ur lidandet har uppstått de starkaste själar, de stadigaste naturer är märkta av ärr" E H Chapin
Gilla olika :), Jag har börjat att kravla mig upp likt Gollum ur sin grotta, upp från
mitt halvdöende tillstånd. Jag är nöjd med det just för stunden, i torsdags tog jag bort stygnen och all tamponad som dom fyller upp örat/hörselgången med. Och plötsligt så kunde jag redan höra med
implantatet, implantatljudet ger som ett eko-hallååååå!!!.. ååå! lätt metaliskt, vet faktiskt inte om det går bort någon gång glömde bort att fråga kirurgen om det, jag var uppfylld
av att kunna höra med implantatet, tycker att det är fantastiskt att det finns en operationsbehandling som ger hörseln tillbaks, men att det är också skrämmande, eftersom stigbygeln är borta och det är oåterkalligt.
-Nu kommer du bli ljudkänslig sa hon -Jaha, säger jag och begriper inte just då vad det innebär, och frågar inte om det heller, jag är helt uppslukad av implantatljudet, och förresten jag har ju aldrig varit ljudkänslig
tidigare så det är väl inte så farligt tänkte jag snabbt.Dessutom i jämförelse med tinnitusen som jag också ådragit mig genom öronsjukdomen, så är det väl a piece of cake. Men oj vad jag
bedrog mig i detta, jag fick redan känna av det på hemvägen i kollektivtrafiken, det blir vissa enstaka ljud som blir så högt i örat/huvudet så du lyfter känns det som minst en meter från marken, ljudet blir
som om jag har en förstärkare i huvudet, kul.... ljudet blir stort som ett gråsvart moln. Det är det där med att konstatera att jag behöver vara en livskonstnär, att hitta kraft till att lösa det så mycket
som möjligt, det som följer med i detta med öronsjukdom, och mycket handlar om att ha kraften till att fokusera om, att berika sitt liv med annat som uppväger de mörka tankarna och känslorna också för den delen.
Någonstans får inte hoppet vissna. Fast egentligen handlar det också om att vara i nuet, att försöka att vara där, så att man inte far iväg i oro i tankarna/känslor.
När jag fick veta att jag hade
öronsjukdomen, och kraftig tinnitus med sjukdomen så blev vi som var där på info på sjukhuset snabbt erbjudna kurator eller psykolog, rätt otroligt bra tycker jag.
Nu tog jag kontakt med en ACT terapuet, tyvärr
så blev det bara ett tillfälle, för allt for iväg med andra saker i mitt liv, och dessutom så var det också en kostnadsfråga, de är ju inte billiga så att säga, men hon sa något som jag har burit
med mig och som jag tänker på ibland. Hon sa ungefär så här att om jag kämpar med att hela tiden hålla emot en dörr med all min kraft så kommer jag stupa en dag av trötthet och att kraften inte finns kvar,
till att hålla emot, om du däremot släpper ut "besten" en aning, bara upp till dina knän inte längre så kommer du att kunna leva ett bra och vitalt liv, fast du har sjukdomen med dess konsekvenser. Det ger tröst till
en del. Dessutom tyckte hon att jag skulle skriva en bok om min resa i det här.Jag ska nog göra det, det finns att läsa på nätet, men någon vettig litteratur finns inte, så där ska jag nog bidra med detta, göra
en insats så att säga, både för mig själv men också för andra. ACT handlar inte om att ge upp utan det handlar om att hitta en acceptans inför sin situation och se vad som är viktigt i livet och att kunna ha
förmågan till att leva ett schysst liv.
Sedan så är jag evigt tacksam till mina två läkare, ena kirurgen och den andra öronläkare, bägge otroligt fina läkare, jag måste tala om det för
dem när jag träffar dem nästa gång, så hoppas jag de blir glada över att höra både min glädje (det gjorde redan kirurgen när hon tog stygnen och jag hörde) men också min tacksamhet över något
så otroligt som många tar för givet - att höra-.
"Ibland så slocknar vårt ljus men det kan tändas på nytt genom mötet med en annan människa. Var och en av oss har mycket att tacka dem som blåst
nytt liv i denna inre låga" A Schweitzer.