en pianostol., med en älskad vän, som inte längre finns med i mitt liv. Så många gånger, jag önskat att få fortsätta dialogerna med dig. Dialoger som gav själ och hjärta näring där
på pianostolen. Få förunnat.
Tomheten som blev när jag förlorade dig till tiden som går och har gått. Jag var inte redo att timme för timme, minut för minut inse att timmar av långa givande dialoger
var som bortkastade av dig. Du sökte dig inte tillbaka till våra dialoger. Mitt hjärta föll.
Aldrig mer känna närheten, responsen- att höra ihop i en dialog.
Du blev obeveklig till att mötas igen i våra
dialoger.
Nya dimensioner blev att tillhöra olika världar. Du gled in i en monolog. Så dumt!
En dag kommer då vi är ur tiden för alltid.
Klokskap ur en vinkel är att ta tillvara möjligheten till
dialogen.
Något som inte hände, istället blev jag fri från vår dialog. Fri till ofri.
Det var så det utvecklades, våra stunder på pianostolen.
Ett vi i en dialog till du och jag i monologer
långt från varandra.