Texter
290925 men Du ser, helt otroligt så många
klick just du gör 🙂 över en halv miljon när man räknar ihop från bägge ingångarna. Tack till dig som klickar in :) fast jag inte skriver varje dag eller varje vecka. Enastående bra av dig :)
Ett ämne av många som intresserar mig att skriva om är de tysta ämnena, som jag kallar dem. Att ge enröst för
tabuämnena där det finns mycket stigma. Ämnen som människor har svårt att prata om. Ämnen som många gånger värderas av andra, istället för att vara öppen och lyssna in vad personen säger eller
berättar OCH prata/diskutera utifrån det men också inte vara så rädd att beröra eller att tycka det är jobbigt med dessa ämnen.
Kom
nu ihåg att när jag berättar (inte vid mina reflektioner eller åsiker, eller när jag har skrivit för/åt andra) så blandar jag fiktion och verklighet. Ibland är det min verklighet, ibland någon annans eller
så blandar jag verkligheterna tillsammans med fiktion. Jag skriver i jag form och kryddar med att lägga till och dra ifrån det jag berättar om i skrivande text. Jag försöker att väva in fiktion och verklighet till en helhet
samtidigt som jag vill belysa ett tyst ämne.
Tycker att det är ett stimulerande sätt att skriva/berätta på. Hoppas du också tycker det :)
Trettio år har gått, fram till idag när jag räknar efter, jag hade gömt undan de flesta minnen och känslor
långt in i min själ, så djupt att jag kom inte ihåg så mycket av dem under åren som gått, för de gjorde så ont då att inse att han aldrig skulle skilja sig för vår skull och leva ett liv
med mig. Det skulle inte hända.
Det som hände var ett starkt och passionerat känsloengagemang som inte ledde till ett normalt kärleksförhållande.
Hopp om en relation som söndertrasades tillsammans med tillit. Det blir till slut en känslomässig bankrutt.
Efter att vi träffats under flera år så fick det ett slut, och
jag begravde känslor, minnen i min själ för att orka gå vidare utan honom i vetskap att han valde ett liv med sin fru och son istället för mig - jag var inte den viktigaste, jag drog det kortaste strået. Ett liv utan honom.
Det som fick mig att åter minnas var en artikel jag läste som handlade om att förtränga sorg och smärta i en kombination med att inte minnas. Plötsligt
var det som det sa "poff" nä kanske inte riktigt men det var något som kickade igång, efter jag läst artikeln. Jag kom ihåg att jag hade ju nedskrivit mycket av vår tid tillsammans i dagboksform inte allt men mycket, jag var
tydligen en skrivande person redan då men jag uppfattade mig inte så då. Jag blev glatt överraskad och samtidigt blev jag förfärad över att jag gömt undan så mycket och glömt bort - förträngt.
Mina korta anteckningar men ändå väl beskrivande fick mig att komma ihåg och minnas, så fantastiskt mycket och i det ögonblicket hade jag kunnat kramat och pussat mig själv i ren skär glädje över att jag
fick minnena tillbaka utom vid två tillfällen. Det ena är sista gången, inte en rad hade jag skrivit då och inte efter heller, vet fortfarande inte hur, vad, vi sa till varandra men vet att jag kände och såg på
hans kroppsspråk och även mitt, att nu är det slut, när han gick så var min känsla att jag kommer aldrig mer att träffa honom. En del av mitt hjärta och själ dog just i det ögonblicket
Det
andra var en dag då jag hade ett vikariat på en skola och skulle på rasten gå till lärarrummet för en kort paus, så möter jag honom, då hade det gått 5-6 år utan kontakt. Jag blir mer eller mindre
chockad över att träffa honom, av alla skolor i hela Stockholm som finns så skulle han och jag mötas där efter så många år - hur var det möjligt? tror ju inte direkt på slumpen men visst kanske var det
så? När vi började prata med varann så var jag närvarande till en början i samtalet, men plötsligt säger han att han har flera barn nu och där så stänger jag av - En av försvarmekanismen aktiveras
och jag vet inte än idag vad han sa. Vi sågs flera gånger som hastigast på skolan och han prata och prata och pratade och jag vet inte vad han talade om med mig? kanske något viktigt eller mindre viktigt, för jag hade redan
stängt dörren in till min själ- till mina känslor. Han nådde mig inte. Han måste ju ha märkt? eller gjorde han inte det?. Så trettio år senare så har det inte poppat upp mer från dessa två
tillfällen, jag har ingen hjälp av mina anteckningar för där står inte ett enda ord om detta, just dessa två tillfällena 30 år....
Vi hade hamnat vid samma bord som några killar där på nattklubben, jag och min kompis. Jag kände att någon av dem betraktade mig men fäste mig inte så vid det, för mig var det
viktigare att hitta mina cigaretter i min väska som jag hade ställt på golvet, när jag äntligen fått tag på mina ciggaretter så tittar jag upp och tittar in i de vackraste ögon jag sett på hela jordklotet
kanske en liten överdrift men vackra var de. Han erbjöd eld och sedan frågade han om en dans. Så började det just i det ögonblicket när våra blickar möts så blev vi bägge förälskade. Jag
tyckte han var så vacker, han liknade en indianhövdings son, han måste ha haft DNA från någon indianstam som fanns där över Atlanten där han kom ifrån.
Han
tyckte jag var lika vacker.
Ringen hade han tagit av sig och ingen upplysning till mig att han var gift och hade barn Hur kunde han göra så? min vackra hövding son?
Veckorna
flög iväg han ringde varje dag och vi pratade i timtal dessutom så sågs vi ofta, så en av dagarna skulle jag ringa honom och det visade det sig att det var ett fantasinummer.
Konstigt? varför ger man ett telenummer som inte är rätt?
Vi hade varit tillsammans några veckor när vi var på en fest och jag tog upp det
med honom om telenumret, först var det konstiga ursäkter innan det kom fram att det var ett falskt nummer och som av en händelse lät det som, sa han att han var gift och hade barn.
????
Det kändes som jag föll från ett stup-- Hur!!! kan man vara så förslagen att välja bort sin fru och även att välja bort mig? jag förstod honom inte. Min fina vackra man - En
Don Juan med indian DNA. Vem var han svärson till?
Jag var kär i en man som älskade kvinnor för mycket, så skämmigt. Tyvärr så
väljer man inte vem man blir kär i. Veckor blev månader till år. Varje gång pratade jag om att vi kan inte ses på det här sättet, vi måste avsluta, det går inte att fortsätta - skilj dig!!. Han svarar
med att börja samtalet med att det är en sak jag vill säga - jag älskar digoch jag vill stanna med dig hela livet ut.
Det var fina ord, men ack
så långt ifrån sanningen, dessutom så visades svekets ansikte i honom.
Däremot när han sa - Jag släpper inte dig förrän jag säger att jag älskar en
annan man.
Det var ju inte så upplyftande att höra det, en man som hade sin inställning klar om sitt äktenskap och relationen till mig.
Ett
år hade gått då jag redan i maj månad sa att vi kan göra uppehåll och ses till hösten, jag skulle ut och resa under sommaren med kompisar, han skulle till USA, så var jag så trött, ledsen, besviken på
att bara "låna" honom och dessutom en som var gift och som skulle fortsätta att vara det, alla dessa diskussioner och mina avslut. Dagar som gick och jag kände att jag kan inte andas pga alla känslor som gör så ont. Han tog
en bit av mitt hjärta för alltid och det kostade på. Ett högt pris att älska honom. Det var en kärlek som var komplex när känslorna la hinder. En kärlek som gav mig ett brustet hjärta.
En
kärlek som skapade ensamhet, en kärlek som gjorde att jag valde bort mig själv. Jag förlorade delar av mitt liv. Medans han hade bildat sin familj så hade jag ingenting av det. Hur skulle jag, när jag stod i skuggan, i hans skugga
med ett sargat hjärta av det idylliska s k familjelivet.
Dagar, veckor utan ett ljud från honom. Dagar vi skulle ses men han kom inte, ibland utan att
meddela sig. Vad gjorde han då? lattja runt med ytterligare andra kvinnor eller levde han familjeliv?.
Jag var så trött på honom, på vår relation samtidigt som jag saknade
och längtade efter honom. Han var trött på mitt snack om att vi skulle göra slut. Jag var trött på hans beteende som gift, och på mig själv.
En dag frågade han
om jag ville ha barn med honom. Nu blev det inga barn med mannen som förmodligen hade indian dna, själv kom han till insikt och tyckte att det kanske inte var så bra att ha två fruar och två söner?.
Så började det glesas ut våra passionerade träffar, alla våra samtal. Jag fick inga förklaringar, så efter en lång tid utan någon kontakt, så stod han plötsligt
där framför mig i solskenet med ögon som log när vi tittade på varann, hans själ gnistrade i denna stund, som om tid inte hade passerat., men vår längtan till varann var kvar.
Min
lilla älskling - Skål för kärleken, fast du föll nog väldigt illa från himlen.
Google finns ju både på gott och ont,
idag lever han fortfarande med samma fru och är fortfarande gift, dessutom så band de upp varann ännu mer med stor bostadsrätt där två kvinnor lever tillsammans med honom och det blev många barn också, under dessa
trettio år....