Texter
352645
I vårt 1,a samtal på väldigt
många år, som han förresten bara gav 30 minuter. Jag ville ha sista pusselbiten av honom, eftersom jag inte hade den själv. I så många år har jag fått hantera, att en människa jag var kär i bara försvann
ut ur mitt liv utan att säga något, fast vi så vackert kommit överens om eller rättare sagt lovat att säga till varann när vi inte längre skulle ses.
Så väljer han det fega sättet eller det stumma
tillvägagångssättet. Visst det är ett bekvämt sätt att inte bry sig om hur den andra i en relation, i en passionerad kärleksrelation tar det, dessutom så var han väl inte lika kär längre, om det nu var
kärlek?
Jag/han kanske blandade ihop kärlek och sex. Han hade ju redan sitt på det torra så att säga.
Men nu till 30 minuters samtalet. Jag var helt övertygad om att jag skulle få höra
hans lugna röst, och hans kommunikativa sida som jag minns honom, dessutom hans förklaring, hur han tänkte, kände när han bara sket i mig efter c:a 5 år och en relation som bestod av passionerad intimitet och bara gick utan förklaring.
Det såg jag fram emot att få höra i samtalet, vad han skulle säga.
I mobilsamtalet möts jag av en mycket stressad och uppskruvad man, långt ifrån han som jag hade haft en lång kärleksrelation
med.
När jag började lyssna på rösten inte orden så blev jag mer och mer övertygad om att det var inte han jag varit kär i, den här mannen var som en främling för mig och lät som Snurre Sprätt
och sen hade han den dåliga smaken att han förnekade det mesta och viktiga av fem års tid.
Han kunde ”bara komma ihåg” att jag var den som hade inspirerat honom till hans yrkesval, samma yrkesområde som jag hade
då.- jo jag tackar, det var jag som ordnade hans vettiga jobb.
Allt annat förnekade han, det känns ju jättefiiiiint i själen.
Han hade aldrig varit hos mig, kommer inte ihåg vart vi träffades,
visste inte min ålder m m.
Han visste ingenting precis som Snurre Sprätt.
2,a samtalet då var det han jag pratade med. Jag sa att förra samtalet var en besvikelse, och jag påpekade om det var han jag
pratade med i förra samtalet.
Tror inte det.
Så slog det mig att han var en kanske-man på den tiden med mig. Jag var sedd, älskad av honom, givande samtal, givande sex men han ville inte binda sig (för mig/till mig)
en man som inte kunde älska fullt ut, för han hade ju bundit sig med en annan, som han kanske också älskade. Ibland så undrade han om han kanske skulle våga att skilja sig. Han kanske skulle älska mig hela livet eller
kanske han skulle älska den han har nu. En kanske-man.
Det var bara jag som gjorde slut, hur många gånger som helst, skälet var att han var upptagen.
Det var han som alltid gjorde så vi fortsatte relationen. En man
som ville ha och äta kakan samtidigt.
Så möts jag av nästintill total förnekelse, rätt fånigt om du frågar mig, visar att personen står inte för sina handlingar – en kanske- man.
Men jag får underlag till att skriva mer om en förnekande kanske-man, så en dag har jag satt punkt och har ett avslut i mig från min sida för denna kärlek med en kanske-man, som gjorde valet att han förnekade i princip
allt efter att flera år gått. Så jag fick aldrig min pusselbit.
Han som hade koll på den tiden, nu var liknelsen mer som en ”gubbe” som har glömt tid och rum, fast det får vara så, jag bjuder på
det, vill han ha delar av sitt liv på förnekelse så är det upp till kanske-mannen.
Kanske! Det är så hos kanske-mannen att både kvinnosyn och människosyn behöver uppdateras, så att förnekelsens
bojor faller isär och jag får en ordentlig ursäkt.